|
Maramö ligger i ett kuperat odlingslandskap öster om Store mosse.
De lägre liggande partierna utgörs i många fall av utdikade sankmarker, vilket framgår av att marken är svart av torv, samt den stora förekomsten av diken och täckdiken.
Inom åkermarken finns mindre partier med blockrik betesmark. Öster om Börjagården finns flikiga terränganpassade åkrar och mindre åkrar där stenblock fortfarande ligger kvar.
Åkrarna är avgränsade av vällagda stenmurar och mindre impediment bevuxna med
lövträd, vanligen ek.
Maramö omnämndes i skrift första gången 1426 och bestod 1543 av sex hela
hemman. Därmed var Maramö en stor by. Området runt Store mosse har under alla
tider varit av intresse ur bebyggelsesynpunkt. Lämningar från stenåldern har
påträffats i form av boplatser och lösfynd. I den sydvästra delen av Maramö återfinns
en koncentration av gravar från bronsålder och äldre järnålder (fornlämningarna nr
218, 219, 220, 222, 224 och 225). Gravarna ligger i ett avlägset läge i förhållande till
dagens bebyggelse. Dessa gravar kan indikera ett äldre bebyggelseläge och att en
förskjutning av bebyggelsen har skett mot norr.
En möjlig tolkning kan vara att de monumentala gravarna från bronsålder och äldre järnålder byggts för att markera gränserna för en bebyggelseenhets territorium.
Närmast väster om och i anslutning till bebyggelsen ligger en koncentration av gravar
från yngre järnålder (fornlämningarna nr 226, 227, 228 och 230). Gravarna ligger väl
synliga i ett öppet och vackert läge på en höjdsträckning, Ekekullen, vilken är
bevuxen med stora ekar. Från Ekekullen erbjuds en vidsträckt vy mot norr. Väster
och sydöst om Ekekullen ligger bebyggelsen.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Via Gamla Wernamo har vi fått en text om en märklig djurfälla som hittades på 1930-talet
Läs mer här (pdf)
|
